Wohiho. Jag tycker väldigt mycket om det där vita fluffiga som faller ned från himlen. Det är något i mig som springer som en galning. Jag blir glad och skrattar tusen gånger och ännu mer så fort jag tänker på ordet snö. Och när jag slänger min blick utanför fönstret ler jag likt en fet bebis vid synen av mammas tutte. Jag är lycklig och jag dansar hellre med vargar än att såga av mig stortån. För hallå i snögubben. Jag bli galen av glädje och vill hoppa grodhopp i snön. Jag vill Ställa mig på en sådan där Snöbräda och åka ner från ett snöberg och skratta och gråta när kinderna och näsan blir vita av köld. Jag vill bli arg på min egen feghet och bli lycklig över mitt mod när jag klarar av det där jag inte trodde jag skulle klara av. Jag vill bygga snögrottor, grilla mashmallow åka plastsäck. Bygga snölyktor. Jag tror jag är förälskad i det där vita fluffiga, det där lite kalla vackra, det där du kallar snö och jag kallar vitkärlek.