snön i år, har fallit över mina axlar, givit mig hopp och glädje. Gett mig energi i nattens mörker. Fast jag kan liknas vi en blöt bäver så skinner glädjens diamant inom mig och jag skrattar på riktigt, av lycka. För är det något jag är extra svag för så är det snö!

---

Jag tycker det är festligt att luras med mina kollegor på arbetet, det är något förtjusande att se någon annan ruska på huvudet och samtidigt le åt min idioti. I dag fick kära Kärstin äta upp sitt eget påhitt:) Kattis, jag och Z(u)ozan var djävular och Kärstin den utpekade. En lista skrevs där lite blandade sallader stod, närmare bestämt 30stycken (take away). Och icke de enkla, lite minus och plus.
     Kärstin kommer glatt tillbaka från sin paus. Jag ser stressad ut och har radat upp lite salladbunkar. Säger åt honom att vi har massa sallader som ska vara klara om cirka 20min. Kärstin kastar bokstavligen på sig handskar kutar in och hämtar mer isberg i köket. Med stressen i ögonen och adrenalinet i kroppen är han redo att göra 10kycklingsallader. Då kommer skrattet från ingenstans och överallt. Dock förstår han inte riktigt att vi skojade. Några andetag senare ruskar han sådär härligt på huvdet småler och säger: det här glömmer jag inte!... 

:)/F