Jag vet att i min familj är vi rätt bra på att reta varandra till vansinne, när jag bodde hemma var det en ständigt kamp om att besegra den andra. Vi var inte alltid så snälla men som min far alltid sa/säger; det som inte dödar, det härdar.
Jag minns att jag alltid haft lite komplex för mina händer eller rättare sagt för mina knogar som knappt finns, jag har alltid tyckt det ser ut som bebishänder. Jag har dock haft så pass mycket självdistans till det att jag icke funnit det som ett världsproblem. Därför kära läsare ska jag visa er vad jag menar när jag fick höra "men Frida du har ju tjockis händer" Jag skrattade mest när jag hörde det. Och det gör jag än i dag, fast de är knoglösa och går innåt i ställlet för att bilda små knogar när handen ligger platt så är det mina händer och jag kanske tycker de tär apsnyggt med "tjockishänder/bebishänder", så här bjuder jag på en bit av mig själv: