Nästa gång ska jag säga Hej...eller nej.
En människa har börjat dyka upp i mitt liv. Eller personen dyker inte upp. Vi råkar endast bo några kvarter i från varandra och vi har träffats i det förflutna, en kväll i en annan tid i en annan stad... Det har nu blivit en grej att icke heja. Jag tänker varje gång "Jag behöver inte vara den människa som personen tror att jag är, jag kan vara en tvillingsyrra" Absurt, det är roligt. Personen behöver inte känna igen mig, för att jag känner igen den. HA! (Önsketänkande)  I går insåg jag att den här personen känner igen mig.

(Baskarns) Jag står i kön till kassan med min kära far och som en reflex slänger jag en blick bakåt. Huvudet fastnar i en sekund (känns som en minut!), försöker tappert snurra tillbaka och riktar blicken åt höger, låser fast nacken. Ett stort smile var vad min ögon skådande när jag mötte blicken. atsch, personen kanske alltid ler. Vad vet jag, vet vad jag. Precis. Jag är fortfarande icke den person den här personen tror att jag är om personen nu tror att jag är den personen jag är.

Hejdå/F