Varje år är det som att jag glömt bort hur kär man kan vara i något. Jag går runt bland folk, ler och ser så där jävligt irriterande glad och lycklig ut. Små kärleksfulla pirr i magen, jag vill bara hoppa och dansa omkring, sjunga en fin visa, skratta i lyckofalsett och krama var o varannan människa jag möter.


Jag är förbannat kär i det vita guldet, de knarrar förbaskat fint under mina svarta kängor. Jag ler till o med när jag skrapar rutorna på min blåa bil Bengt.
Fint som snus, godis o fredagsmys.
/F.