It's up to you to make your life sweet.

Snön smällter sakna bort, bort, bort...

Today kära folks har mina armar fått smaka på mjölksyra, yesbox. I dag har jag tränat lite sådär. Och mer skall det blir. NU är det paus till måndag därefter börjar mer träning ingå i mitt liv:) Det är kul. Och djävlar jag pepparsprayar min kära vän om träning icke ingår i dennes schema. För jag är en lat jävel när jag lägger den växeln i. Jag bör för mitt eget bästa köra på minst trean. Lägre går det icke. Då hoppar jag fram och pausar av liksom. icke sa Nicke. I morgon hoppas jag att snön är kvar för då skall här byggas en igloo, så folk har någonstans att bo om de inte vill gå hem på natten.


Go'hatt kära ni. /F

I en röd stor lada, befann sig jag och några andra personer. Mitt minne är lite små suddigt, kändes som om personerna betydde mycket för mig. Det var hö inne i ladan och jag fick känslan av att jag befunnit mig här förut. Som en blixt slog det mig att detta hade varit en slags festlokal. Dit jag och familjen åkte/gick/cyklade med familjen Löf/Busk.
Och vips så var jag tillbaka på den tiden.
Jag och Sussie var nu här igen, som vuxna, i nutid. Vi såg hur våra familjer kom upp för backen och vi gick för att möta dem. Det kändes helt naturligt att träffa och se föräldrarna. Sussie hittade snabbt sig själv som liten och började prata. Jag undrade och frågade vart minijag var någonstans. Mitt hjärta bultade snabbt och det ända jag kunde tänka på var, vad skulle jag säga om jag får träffa mig själv igen. Hur kommer det kännas? Jag såg mig själv komma springade upp för backen. Minijag lekte jaga med min ena bror. Jag var liten dock hade jag ett vuxnare ansikte. Lite som en bratsdocka med huvudet. Inte resten, jag var ett barn i kroppen. Dock kände jag igen mig själv. Skyndade fram (med tokbultande hjärta) och sa att det var jag från framtiden. Jag berättade att jag ville ge mig själv ett råd så jag skulle veta bättre. Jag sa till minimig att inte skulle sluta spela fotboll, och jag skulle göra det jag tyckte var rolig, för min egen skull. Jag ville även att jag skulle vara snäll mot farmor. Lyssna på henne och hjälpa henne. Jag bad även mini jag att inte vara så förbaskat rädd för att stå upp för sig och att det krossade hjärta som jag skulle få skulle gå över och det var egentligen endast nonsens. Jag sa åt mig själv att inte äta så mycket godis. Det sista jag minns är att jag ville att mini jag skulle lova på pippilångstrump att skratta så mycket minijag kunde. Ha roligt och aldrig sluta vara spontan.
Sedan vaknade jag.

Det är någon som har byggt upp en mur, en betongmur. Med onda ögon iakttar hon mig. Sneglar lite snett och vill inte riktigt acceptera att jag är av högre rang än henne. Det har alltid varit på detta viset sedan första gången vi möttes. Alltid har hon iakktagit mig på avstånd, så fort tillfället har låtit de ske. Dock ändå på hennes villkor. Jag har nu i ett tappert försök tagit hem denna lilla varelse, för att skapa ett slags band mellan oss och förhoppningsvis ska vi bli vänner.  Vi kanske lär varandra att tycka bra om den andra och helt enkelt acceptera att varken jag eller hon är av samma slags art. Hon är en hund, jag är en människa. Jag tror att det är problemet i det hela. Om jag tänker efter så kanske vi till och med kan sova i samma säng om varelsen är snäll mot mig, ska jag i mitt totala kärleksfulla jag vara god jag med. Hon är trots allt en hund. Och hennes namn är Cocos.

I går morse (söndagsmorgon) ville jag ligga i en likkista. Och det hade ingen betydelse hur den såg ut inuti, kunde skippa foder och viktiga detaljer... Det ända viktiga var mörkret och isoleringen (ljuset förstörde mina ögon och jag ansåg att världen icke ville skåda mig i detta skick...). Dock hade jag ett löfte om att inställa mig på arbetet några timmar för att min kära kollega skulle kunna se sin enormt viktiga fotbollsmatch på tv:n. Det fanns alltså ingen likskista som jag skulle kunna gömma mig i och lovordet om att inställa sig på arbetet tyngde ner mig likt en betongklump i huvudet. Disco-basen slutade icke att dunka där inne i de fåtal hjärnceller som fanns kvar. I dag är det en annan dag en annan tid och i ett annat rum.
Jag tror att jag kan ha varit en indian och snubben där han kan ha varit en tjejcowboy.


John Bauer, det var den skola jag vandrade runt på i tre år. Och vad ska jag annas säga än att jag trivdes som fisken i havet. Det var med saknad jag och min kära Lexie åkte till skolan för att göra återbesök och se hur den hade förvandlats till en skola. När vi gick där var det mer en lokal med bord och stolar, några elever och sönderhoppade soffan. Vi var en bra klass vi i IT-media. Jag minns en lärare. Hon var rolig. Y (icke så bra på svenska..) våran Mattelärare för vi som ville gå i en lite långsammare grupp. :) 
Y- "Frida du måste acceptera satsen" 
(Flinder..) Fl- "Vaddå har du accepterat den?
Y- "Flera gånger"
Och skämtet blev ett faktum och våran kära mentor fick komma till undsätting och senare berätta för fröken Y vad det var som var så baskarns roligt i det hela.

Vår mentor berättade även lite roliga citat från fröken Y på ett föräldrar möte hade hon kläckt ur sig:
"Här ute brukar våra elever hänga sig."
Eller detta som en elev fick höra:
"På måndag ska jag förföra dig"

Flinder, ja han var/är en lustig prick. Klantig, smart och djävulsk. Haha. Det var en tid.
Och om ett år hoppas jag sätta mig i en slags skolbänk igen. Har funderingar på trä-och design här i gävle. För baskarns, jag saknar skolan. Ny miljö nya människor nytid, framtid.
/F.